Publicerat i Sveriges Radio  torsdag 22 januari 2004 kl 12.4

Det är titeln på en bok med underrubriken ”berättelserna om Andrée” av litteraturprofessorn och pressforskaren Per Rydén, och den handlar förstås om ingenjör Andrée och hans kamrater Strindberg och Fraenkel och deras ballongexpedition till Nordpolen 1897, och om hur bilden av dem har sett ut i svensk offentlighet. Mats Arvidsson har läst om den svenske Ikaros.

Denna egendomliga expedition måste vara ett av de största fiaskona i svensk historia, nästan i klass med Vasa. Här är dessa tre amatörer som under pomp och ståt och med hela nationen bakom sig lyfter mot Nordpolen, och trillar ner praktiskt taget omedelbart. Ingenting fungerade, ballongen läckte, det var inte solsken dygnet runt, det blåste inte stadig sydlig vind hela vägen till polen, alltså kom de inte längre än till sin egen bakgård. 3 dagar i ballong, 3 månader på isen, och så dog de, på Vitön, ett stenkast från Spetsbergen där de hade startat.

Ändå har den här resan alltid haft ett slags mytiska proportioner i Sverige, med det djärva försöket, den heroiska vandringen över isen och till sist den ensamma döden på den kalla öde ön, särskilt sedan man på ett mirakulöst sätt hade funnit deras kvarlevor efter 33 år.

Om detta, om myten och berättelserna om Andrée och hans expedition handlar Per Rydéns bok, som med omåttlig lärdom går igenom praktiskt taget allting som någonsin har skrivits kring Andrée, från första början med hans egen PR-kampanj för projektet, över alla tidningsartiklarna och reportagen till PO Sundmans roman, Jan Troells film, och Klas Torstenssons opera. Under resans gång använder han samtliga sina litteraturvetenskapliga och litteratursociologiska verktyg för att detaljgranska romanerna, debatterna och reportagen ur varje upptänklig synvinkel. Det är rätt imponerande, fast jag får väl erkänna att 700 sidor nog kändes litet långt. Här finns en hel del litteraturteori som inte känns helt nödvändig, särskilt när den är tillämpad på texter som kanske inte riktigt tål tyngden av all teori, även om man gärna sympatiserar med Per Rydéns ambition att jämställa alla sorters text, alla sorters berättelser.

Ändå finns här ju historien om den stollige ingenjör Andrée och svenska nationens behov av att göra honom till symbol för mod och bragd och svensk dådkraft i största allmänhet, och dessutom för tåligt buret lidande och en stoiskt manlig död. Och det är fascinerande att se hur hela denna mytologi byggs upp, trots att alla egentligen är fullt medvetna om att det inte finns mycket gott att säga om ingenjörens projekt.

Och på samma sätt är det faktiskt med författaren Per Rydén själv. Han bär uppenbarligen på en livslång fascination inför Andrée och hans resa, han vet mycket väl att det handlar om en av världens klantigaste polarexpeditioner, men det bryr han sig egentligen inte alls om.

Per Rydéns egen berättelse handlar, liksom de andra, om en man med en dröm, som chansade och misslyckades, men mitt i misslyckandet på något vis växer förbi såna småttigheter som att lyckas eller inte och förvandlas till just en berättelse, en berättelse som handlar om mycket mer än bara att resa till Nordpolen.

För min del hade jag gärna haft mer koncentration på den berättelsen och litet mindre detaljanalyser, men man kan inte få allt, och Per Rydén lyckas i alla fall nästan övertyga mig om att ingenjör Andrée kanske var något mer än ett enda stort dunderfiasko.

Mats Arvidsson

LÄS MER OM BOKEN OCH OM FÖRFATTAREN – PÅ BAKSIDESTEXTEN:

August Andrée fascinerar oss mer än ett sekel efter det att han tillsammans med Nils Strindberg och Knut Fraenkel försvann på sin ballongfärd mot Nordpolen i juli 1897. Deras egen berättelse fick sin fragmentariska fortsättning först sedan de tre återfunnits på Vitön 1930. Efter en norsk expeditions fynd och en svensk journalists scoop spreds den gamla nyheten i en ny tids former. Strindbergs bilder kunde räddas åt fotohistorien. De tre gjorde bokhandelssuccé över gränserna med Med Örnen motpolen.

     Men om aktörernas berätteIse aldrig blev färdigskriven, gav det plats för andras berättelser. Många, däribland August Strindberg, Selma Lagerlöf och Frans G. Bengtsson, kunde tagit sig an historien om den svenske Ikaros. Men det dröjde 70 år innan det typiskt svenska misslyckandet fick sin litterära form genom Per Olof Sundman och ytterligare 15 år innan det genom Jan Troell fick sin filmiska. David Hempleman-Adams fullföljde till slut ballongfärden och skrev vidare på föregångarnas färd. Klas Torstensson gav i sin opera också röst åt den övergivna Anna Charlier. Den andra kvinnliga huvudpersonen Gurli Linders berättelse ligger kvar i arkivet.
Det finns många andra att lyfta fram eller efterlysa. Under generationer har de gestaltat svenskt medvetande och undermedvetande.
Och myten om Andrée kommer också fortsättningsvis att ge upphov till berättelser.

Per Rydén, har som den förste begrundat alla dessa former, de må vara litterära, vetenskapliga eller journalistiska. Det resulterar i en fängslande berättelse om berättelserna, om kampen mellan olika sätt att återge verkligheten och om spelet mellan förflyttningens, överföringens och berättandets teknologier. Drygt hundra år av berättelser i olika former och medier föder också tanken på en speciellt svensk mimesis. Det för över till fiinderingar om berättelsernas framtid i en värld där mobiltelefonens och andra direktsändningar framstår som hot. Utilisten och modernisten August Andrée skulle ha välkomnat en era efter romanen. Men vi andra kommer att begära nya berättelser för tusen och en dag.

Du hittar Per Rydéns fantastiska bok, i nästan nyskick (snyggt namnad med en annan Andréebok-författares namn) på BOKBÖRSEN för 100:- + porto

Vem var Ikaros? — Läs mer på Wikipedia…http://Permanent URL: //sv.wikipedia.org/w/index.php?title=Ikaros&oldid=46551075