Publicerat i Sveriges Radio torsdag 22 januari 2004 kl 12.4
Det är titeln på en bok med underrubriken ”berättelserna om Andrée” av litteraturprofessorn och pressforskaren Per Rydén, och den handlar förstås om ingenjör Andrée och hans kamrater Strindberg och Fraenkel och deras ballongexpedition till Nordpolen 1897, och om hur bilden av dem har sett ut i svensk offentlighet. Mats Arvidsson har läst om den svenske Ikaros.
Denna
egendomliga expedition måste vara ett av de största fiaskona i svensk historia,
nästan i klass med Vasa. Här är dessa tre amatörer som under pomp och ståt och
med hela nationen bakom sig lyfter mot Nordpolen, och trillar ner praktiskt
taget omedelbart. Ingenting fungerade, ballongen läckte, det var inte solsken
dygnet runt, det blåste inte stadig sydlig vind hela vägen till polen, alltså
kom de inte längre än till sin egen bakgård. 3 dagar i ballong, 3 månader på
isen, och så dog de, på Vitön, ett stenkast från Spetsbergen där de hade
startat.
Ändå har
den här resan alltid haft ett slags mytiska proportioner i Sverige, med det
djärva försöket, den heroiska vandringen över isen och till sist den ensamma
döden på den kalla öde ön, särskilt sedan man på ett mirakulöst sätt hade
funnit deras kvarlevor efter 33 år.
Om detta,
om myten och berättelserna om Andrée och hans expedition handlar Per Rydéns
bok, som med omåttlig lärdom går igenom praktiskt taget allting som någonsin
har skrivits kring Andrée, från första början med hans egen PR-kampanj för
projektet, över alla tidningsartiklarna och reportagen till PO Sundmans roman,
Jan Troells film, och Klas Torstenssons opera. Under resans gång använder han
samtliga sina litteraturvetenskapliga och litteratursociologiska verktyg för
att detaljgranska romanerna, debatterna och reportagen ur varje upptänklig
synvinkel. Det är rätt imponerande, fast jag får väl erkänna att 700 sidor nog
kändes litet långt. Här finns en hel del litteraturteori som inte känns helt
nödvändig, särskilt när den är tillämpad på texter som kanske inte riktigt tål
tyngden av all teori, även om man gärna sympatiserar med Per Rydéns ambition
att jämställa alla sorters text, alla sorters berättelser.
Ändå finns här ju historien om den stollige ingenjör Andrée och svenska
nationens behov av att göra honom till symbol för mod och bragd och svensk
dådkraft i största allmänhet, och dessutom för tåligt buret lidande och en
stoiskt manlig död. Och det är fascinerande att se hur hela denna mytologi
byggs upp, trots att alla egentligen är fullt medvetna om att det inte finns
mycket gott att säga om ingenjörens projekt.
Och på
samma sätt är det faktiskt med författaren Per Rydén själv. Han bär
uppenbarligen på en livslång fascination inför Andrée och hans resa, han vet
mycket väl att det handlar om en av världens klantigaste polarexpeditioner, men
det bryr han sig egentligen inte alls om.
Per Rydéns
egen berättelse handlar, liksom de andra, om en man med en dröm, som chansade
och misslyckades, men mitt i misslyckandet på något vis växer förbi såna
småttigheter som att lyckas eller inte och förvandlas till just en berättelse,
en berättelse som handlar om mycket mer än bara att resa till Nordpolen.
För min
del hade jag gärna haft mer koncentration på den berättelsen och litet mindre
detaljanalyser, men man kan inte få allt, och Per Rydén lyckas i alla fall
nästan övertyga mig om att ingenjör Andrée kanske var något mer än ett enda
stort dunderfiasko.
Mats Arvidsson
LÄS MER OM BOKEN OCH OM FÖRFATTAREN – PÅ BAKSIDESTEXTEN:
August Andrée fascinerar oss mer än ett sekel efter det att
han tillsammans med Nils Strindberg och Knut Fraenkel försvann på sin
ballongfärd mot Nordpolen i juli 1897. Deras egen berättelse fick sin
fragmentariska fortsättning först sedan de tre återfunnits på Vitön 1930. Efter
en norsk expeditions fynd och en svensk journalists scoop spreds den gamla
nyheten i en ny tids former. Strindbergs bilder kunde räddas åt fotohistorien.
De tre gjorde bokhandelssuccé över gränserna med Med Örnen motpolen.
Men om aktörernas berätteIse aldrig blev färdigskriven, gav det plats för andras berättelser. Många, däribland August Strindberg, Selma Lagerlöf och Frans G. Bengtsson, kunde tagit sig an historien om den svenske Ikaros. Men det dröjde 70 år innan det typiskt svenska misslyckandet fick sin litterära form genom Per Olof Sundman och ytterligare 15 år innan det genom Jan Troell fick sin filmiska. David Hempleman-Adams fullföljde till slut ballongfärden och skrev vidare på föregångarnas färd. Klas Torstensson gav i sin opera också röst åt den övergivna Anna Charlier. Den andra kvinnliga huvudpersonen Gurli Linders berättelse ligger kvar i arkivet.
Det finns många andra att lyfta fram eller efterlysa. Under generationer har de gestaltat svenskt medvetande och undermedvetande.
Och myten om Andrée kommer också fortsättningsvis att ge upphov till berättelser.
Per Rydén, har som
den förste begrundat alla dessa former, de må vara litterära, vetenskapliga
eller journalistiska. Det resulterar i en fängslande berättelse om
berättelserna, om kampen mellan olika sätt att återge verkligheten och om
spelet mellan förflyttningens, överföringens och berättandets teknologier.
Drygt hundra år av berättelser i olika former och medier föder också tanken på
en speciellt svensk mimesis. Det för över till fiinderingar om berättelsernas
framtid i en värld där mobiltelefonens och andra direktsändningar framstår som
hot. Utilisten och modernisten August Andrée skulle ha välkomnat en era efter
romanen. Men vi andra kommer att begära nya berättelser för tusen och en dag.
Du hittar Per Rydéns fantastiska bok, i nästan nyskick (snyggt namnad med en annan Andréebok-författares namn) på BOKBÖRSEN för 100:- + porto
Vem var Ikaros? — Läs mer på Wikipedia…http://Permanent URL: //sv.wikipedia.org/w/index.php?title=Ikaros&oldid=46551075
