Originalet till ”Prinsessan och trollen” är en akvarell målad på papper av John Bauer 1913 och mäter 25 x 25 centimeter. Det är en av flera bilder som Bauer gjorde till Helena Nybloms saga Bortbytingarna. Bilderna publicerades i sagosamlingarna ”Bland tomtar och troll”. Målningen har tillhört Nationalmuseum sedan 1914.
Detta tryck är avsett för inramning i standardramar med eller utan passepartout.
Den bild du köper saknar givetvis både text och logga.
I en dunkel och tät skog möter vi en ensam prinsessa som försiktigt står omgiven av stora, skrovliga troll. Skogen är djup och tyst, där höga granar sträcker sina mörka grenar mot den molntunga himlen. Markens mjuka mossa och slingrande rötter skapar en förtrollad känsla, där varje skugga verkar gömma ett hemligt väsen.
Prinsessan är klädd i en lång, ljus klänning som skimrar svagt i det dova ljuset och skapar en stark kontrast mot trollens mörka och jordnära färger. Hennes hållning är rak och värdig, men hennes ansikte uttrycker en blandning av försiktighet och nyfikenhet. Det långa håret faller mjukt över axlarna, och hennes smäckra gestalt ser nästan overklig ut bland de grovhuggna trollen.
Runt henne står trollen i olika former och storlekar. Deras kroppar är knotiga och klädda i trasiga, naturnära kläder som verkar vara en del av skogen själv. Deras stora, klumpiga händer hänger tungt vid sidorna, och deras ögon glimmar av både nyfikenhet och list. Några troll böjer sig framåt, som om de viskar hemligheter till prinsessan eller nyfiket studerar henne, medan andra står i skuggorna och betraktar henne i tystnad.
Bakgrunden är mörk och tät, där träden verkar sluta sig omkring dem och skapa en nästan kvävande atmosfär. Små detaljer, som svaga ljusglimtar mellan trädstammarna eller mossbeklädda stenar, förstärker den mystiska stämningen.
Stämningen i bilden är både sagolik och spänd. Trots trollens väldiga och grova uppenbarelse känns de inte hotfulla, snarare nyfikna och kanske till och med vänliga. Det är som om prinsessan och trollen befinner sig i ett ögonblick av ordlös kommunikation, där två världar möts – människans och sagoväsendets. John Bauer fångar i denna scen en djup känsla av respekt och mystik, där skogen vakar tyst över detta möte mellan ljus och mörker.